Kjellbergska flickskolan i hörnet Södra Vägen och Kristinelundsgatan tre år efter invigningen 1898. Arkitekt Adrian Peterson.

av Gunilla Linde Bjur

I år är det exakt 50 år sedan Kjellbergska Flickskolans hörnhus revs i Göteborg 1967. Samma år påbörjade jag arkitektutbildningen på Chalmers. Min artikel om flickskolan publicerades första gången 1991 i Göteborgs-Posten under rubriken Ett älskat och fruktat hörn i staden. Samma text fick fem år senare avsluta boken Fasader i Göteborg. Då jag i höstas 2016 skulle föreläsa för Kjellbergska flickskolans kamratförening, på temat Arkitektur i Göteborg kring sekelskiftet 1900, räknade jag med en liten skara åhörare, men in strömmade drygt 100 aktiva engagerade välutbildade kvinnor. Vi delar minnen från en mycket speciell och viktig tid i livet och min nu 25 år gamla essä om vår gemensamma skola tillägnas er alla.

ESSÄ

Där Kristinelundsgatan möter Södra Vägen stod ett rött tegeltorn i vars fönster bleka kvinnoansikten skymtade. Spejande ögon granskade alléträden. Tornet låg ruvande med utbredda tegelvingar. En svag skolklockas signal fick tornhuset att, efter en första skälvning, totalt explodera och till synes upplösas i sina beståndsdelar. Fönster slogs upp och ljudet av flickors röster och skratt omgav hela byggnaden. Ur två portar sprang, skuttade och skred hundratals skolflickor. Från alléträdens stammar lösgjordes samtidigt en flock ynglingar. Med flickfnittret blandades hesa målbrottsröster och gathörnet vibrerade av spänning. Besynnerligt snabbt upphävdes så förtätningen och svärmar av ungdomar drev i riktning mot Avenyn. Det röda tegeltornet låg övergivet, tömt på sitt innehåll, väntande.

Kjellbergska flickskolan hade inte alltid varit inrymd i byggnaden vid Södra Vägen. De första 15 eleverna undervisades i en förhyrd lokal i garvare Kindbergs hus, Spannmålsvägen 20. I Göteborg fanns vid den tiden Fruntimmersföreningens flickskola, men det var närmast en sensation i Sverige att högre utbildning skulle delges flickor. Den Wallinska skolan, som öppnats fyra år tidigare i Stockholm, var den enda direkta motsvarigheten. Kjellbergska flickskolan invigdes den 22 oktober 1835 och då fick skolan en speciell dag att fira och uppmärksamma varje år. Donatorn grosshandlare Jonas Kjellberg fyllde år samma datum och 1826 hade han firat sin 74-årsdag med att teckna ett gåvobrev på 33.333 och en tredjedels riksdaler banco, att efter hans död användas till ett ”Fruntimmers Seminarium i Götheborgs Stad”.

En tydlig avsikt med Jonas Kjellbergs donation var att inrätta en skola för blivande guvernanter eller så kallade ”fransyskor”. Flickor i åldrarna 8–15 år, företrädesvis medellösa döttrar till ”högre Embets- och Tjenstemen, Borgare samt Contoirs- och Handelsbokhållare” i Göteborg, utvaldes sedan de gjort ett antagningsprov. De kunde få stanna kvar i skolan tills de var 17 år, om de inte på grund av ”tröglärdhet” måste avstängas. Elevantalet steg till 30 under den första tioårsperioden.

I kursplanen ingick kristendom, skrivning, räkning, historia, geografi, teckning, handarbete och pianospel, men redan på 1840-talet betraktades franska, tyska och engelska som skolans huvudämnen. Frånvaron av naturlära, kroppsövningar och ferier gav upphov till kritik från medlemmar av skolstyrelsen och de opponerade sig också mot att språkundervisningen ökat medan eleverna framförallt borde tränas ”uti rent ekonomiska, till ett hushåll hörande göromål”. Detta speglade 1850-talets, huvudsakligen av män, förda diskussion om kvinnors utbildning: man skulle antingen rikta sig till dem som ville bli lärarinnor eller utbilda kvinnan ”till en kunnig, sedlig och väl utbildad Samhellsmenniska, god Maka och from Husmoder”. På Kjellbergska blev den unika kombinationen av dessa båda målsättningar genomförd på 1870-talet då de första åtta studieåren utökades med högre tvåårig lärarinneutbildning. Då var skolan en väletablerad institution som efter fyra adressbyten byggt eget hus i gult tegel vid Storgatan 3, ritat av arkitekten Frans Jacob Heilborn. Tre klassrum, en gymnastiksal och en bostad för föreståndarinnan inrymdes i den nya byggnaden.

Elevantalet steg under 1880-talet till 150 och de två påbyggnadsåren avskildes till ett högre lärarinneseminarium. Sin pedagogiska träning fick de blivande lärarinnorna genom att undervisa sina yngre före detta skolkamrater. Det gällde att hålla flickorna ständigt koncentrerade på skolarbetet och förhindra uppkomsten av amorösa distraktioner. Alla förväntades efterfölja Jonas Kjellbergs föreskrifter.

”Flickor, alltså som i denna uppfostringsanstalt antagas, må under Lärotiden icke tillåtas gå i dansskolor, freqventera Baler och Comedier, såsom nöjen och tidsfördrif, hvilka ovedersägeligen göra hågen olustig och lynnet oskickeligt för den intellectuela ädlare bildningen. Om sådant tillåtes, har det otvifvelagtigt, hvad ock erfarenheten lärt, ett menligt inflytande på de öfrige Eleverne, hvarföre detta villkor före antagningen, förelägges barnens Föräldrar.”

 Kjellbergska flickskolan fick efterhand flera efterföljare i Göteborg: Majornas Elementarläroverk för flickor, Sigrid Rudebecks skola, Göteborgs Nya Elementarläroverk för flickor, Matilda Halls skola, Göteborgs Lyceum för flickor, Vasa flickskola och andra. Varje flickskola hade sin tydliga identitet liksom de olika pojkläroverken. Till skolornas uttalade olikheter bidrog självfallet de individuella läroplanerna och undervisningens varierande innehåll, men elevernas uppfattning om de olika skolornas karaktärer var sannolikt främst förknippad med olika lärarpersonligheter och i viss mån skolbyggnadernas utformning.

Elevminnen framträder ofta som renodlade skräckhistorier av plågsamma läxförhör blandade med nostalgisk hjältedyrkan av någon omtyckt lärare. Hur skolans lokaler var utformade förefaller förstås oväsentligt då man återberättar hur man själv eller en kamrat blivit offentligt och orättvist behandlad av någon lärare. En hastig karakteristik av en skola som stor, skrämmande, mörk, sliten och kall stöter man ofta på, men det är oftast i de soliga berättelserna som upplevelsen av en skolas så kallade atmosfär tycks vara förenad med byggnadens väsen. Det är förstås naturligt att minnesbilder av ”den goda skolan” blir detaljerade och livfullt framställda eftersom det är lustbetonat att återkalla dem. Det är påfallande ofta som Kjellbergska flickskolan av elever framställs just som ”den goda skolan”.

Med en ny byggnad i rött tegel vid Södra Vägen 23 kunde Stiftelsen Kjellbergska Flickskolan 1898 manifestera sin solvens och betydelse. Arkitekten Adrian Peterson var en av stadens mest väletablerade arkitekter och han löste uppgiften kompetent, om än inte med samma arkitektoniska djärvhet som Hans Hedlund ett år tidigare visat med Dicksonska folkbiblioteket. Jämförelsen mellan dessa båda byggnader med stabila hörntorn utfaller inte helt till skolbyggnadens nackdel. Bibliotekets karaktär av friliggande villa gör den till ett isolat i staden, medan Kjellbergska flickskolan utformades som ett hörn i ett stadskvarter, en särpräglad institutionsbyggnad integrerad i stadsmönstret. Hörntornet blev stadsdelen Lorensbergs utpost mot Heden.

Det är här mina högst subjektiva minnen tar vid. Att skolhuset jag skulle träda in i var 60 år gammalt och jag bara 13 reflekterade jag aldrig över då. I min föreställningsvärld hade huset alltid stått där som Kjellbergska flickskolan. Om byggnaders sårbarhet och stadsbildens föränderlighet var jag lyckligt omedveten. Vad jag med nästan fysiskt välbehag upplevde var att staden nu med ens blev min. Vid en brusande stadsgata låg min nya skola och fjärran var förortsskolans vresrosdoftande asfalterade tristess. Att pojkarna efter sex års daglig konfrontation i klassrummet försvann till sina läroverk och flickorna till sina flickskolor var ett tecken på att man nu definitivt lämnat koltåldern. Staden var min!

Hörntornet låg fast förankrat, tryggt vilande med inskriptionen Stiftelsen Kjellbergska Flickskolan som ett pannband och med en kokett lanternin som krön. Stora klassrumsfönster i upprepade fyrtal antydde vad som fanns bakom de anslutande tegelfasaderna. Tre höga fönsteröppningar mot Kristinelundsgatan annonserade aulan. Mot Södra Vägen fanns två portar. En granitportal vid huvudentrén och en enklare passage under skolans senast tillbyggda del. Att träda in genom skolporten var som att krypa in under hönans vinge, man var trygg men omyndigförklarad. Det abrupt utestängda gatubruset förbyttes mot en klosterlikt dämpad stillhet. Osminkade flickor hastade viskande till sina klassrum medan de mönstrades av allvarliga lärarinneögon.

Det fanns ett reglemente att följa: man var klädd i klänning (helst med krage och fickor), man sminkade sig inte, man pratade och skrattade inte högt, man åt inte färska 25-öresbullar eller ens ett äpple, man sprang inte, man neg för lärare och rektor, man stod klassvis tyst på led i den breda trappan i väntan på morgonbön, man klädde om sina skolböcker, man läste sina läxor och sist men inte minst, man stämde inte träff med pojkar utanför skolan. Vi bröt förstås konstant mot allt detta utan att för den skull vara provocerande. Vi ville så gärna vara väluppfostrade men nu var det 1959 och vi förstod oss bättre på Elvis än på Thorvaldsens milda Kristus med sina utbredda armar i aulan. På något outgrundligt sätt delade vi ändå något med våra arkaiska fröknar: den fullständiga övertygelsen om att framtiden tillhörde oss och att det gällde att förbereda sig väl under de tre eller fem år man skulle vistas i skolan. Huset formligen kokade av förväntan.

De för män så skygga lärarinnorna tog det som ett kall att uppfylla grosshandlare Kjellbergs föreskrifter om att forma oss till kunniga, sedliga och välutbildade samhällsmänniskor, goda makor och fromma husmödrar. Först senare har jag förstått att Kjellbergska var den mest humanistiskt inriktade av stadens flickskolor med engagerade lärarinnor fyllda av kulturella ambitioner. Underbara berätterskor var de och vi var goda lyssnerskor. De lät oss möta konsten, historien och litteraturen. Vi sög i oss allehanda teoretiska kunskaper och pluggade tre språk i hopp om att en gång vara kvalificerade för drömyrket: flygvärdinna. Motvilligt lärde vi oss spela piano, knyppla, sy babyblöjor, rensa fisk och värst av allt, att torghandla i våra egenhändigt sydda blå- och vitrutiga skolköksklänningar med korg på armen. Tänk om man utspökad i dessa kläder skulle råka möta den man ”kilade stadigt” med. Jag ville vara som en av kvinnorna kring Yves Montand och Humphrey Bogart och det kändes som rena övergreppet att iförd fula gymnastikbyxor behöva tåga på led bakom en militant gymnastikfröken i sedesam grå långkjol tvärs över Södra Vägen för att sedan på Heden i en hel oändlig dubbeltimme uppträda med barnsliga bollekar inför publik med klart manlig dominans. Jag ville rusa tillbaka och gömma mig på skolans skyddande gård.

För att lugna mig tog jag vid tillfälle en Toy, vilket resulterade i så kallad hemanmärkning med begäran om målsmans underskrift. Tre hemanmärkningar medförde sänkt sedebetyg. Vid ett tillfälle undgick jag med knapp nöd en anmärkning på grund av alltför rosiga kinder. Lärarinnan var övertygad om att jag sminkat mig med rouge och hon blev förvissad om motsatsen först då vi gemensamt försökte tvätta bort min allt häftigare rodnad.

På det hela taget var livet i det röda hörnhuset en nästan osannolikt otidsenlig idyll. Från rektorsexpedition och lärarrum i hörntornet vändes ständigt vakande ögon såväl in mot skolan som ut mot yttre hot. Under mina tre år på Kjellbergska blev stadspulsen omkring skolan påtagligt hetsigare. Den enda gången pulsen bland lärarinnorna i skolans inre märkbart ökade var vid julbasaren och de gånger prästen kom för att hålla morgonbön eller under en ung flörtig kemilärares korta och skandalösa sejour. Den ende man vi alla helt accepterade, och som lyckades stå ut med oss en längre tid, var vår lärare i geografi, vars sällsamma blick med ett blått och ett brunt öga fascinerade oss omåttligt.

Vår kvinnovärld kunde tyckas trång och instängd, men vi rörde oss fritt mellan dess skyddade hörn i staden och det larmande stadslivet utanför. Vi tog efterhand stadens alla delar i besittning samtidigt som vi hade vårt fredade hus att isolera oss i. Det var en frist, en tid av koncentrerade studier och framtidsdrömmar i gränslandet mellan barn- och vuxenliv. Sommaren 1961, då jag lämnade Kjellbergska för att börja i gymnasiet, framlades skolberedningens förslag om flickskolornas avveckling, vilket antogs av 1962 års riksdag. Fem år senare revs det röda hörntornet för att ge plats åt Domus nya parkeringshus.